uppfyllelse

Hon står ensam i ett hörn, är inte med hennes kompisar som dansar glatt i mitten av dansgolvet. Hon har aldrig varit den som släpper loss lätt har alltid varit lite försiktig men framför allt blyg. Hon vet att visa klassar det som charmigt medan hon själv hatar det. Hatar att inte våga säga mer än ord som ”hej” eller svara på den söta pojkens frågor, förstöra allt. Ibland känns det som det värsta som finns är att vara blyg när man träffar nya folk eller när man är kär.

 

Hennes kompisar kommer förbi frågar om det är säkert att hon inte vill vara med och dansa, hon ler och skakar på huvudet även fast hon inte vill något hellre än att de ska stanna hos henne, få henne att känna sig mindre ensam, mindre utlämnad. Men hennes vänner går tillbaka till dansgolvet lurade av hennes goda humör och hon klandrar de inte. Ibland är hon för bra på att spela.

 

Hon står där och längtar till en annan plats när hon får syn på pojken på andra sidan. Med skjorta och bruna lockar står han där och ser lika malplacerad ut som hon. Hon känner igen han som någons kompis kompis. Han möter hennes blick och hon rodnar, men slår inte ner blicken som hon brukar. Någon råkar putta till henne och hon snubblar till lite. Hon tittar upp men pojken är borta. Besvikelsen sprider sig i henne och hon bestämmer sig för att gå, först måste hon bara säga hejdå till sina kompisar.

 

Hon går förbi i sen soffa och hör, där är du ju jag har letat efter dig. Först rycker hon till men förstår att personen inte pratar med henne så hon går vidare. Då griper någon tag i hennes arm och hon vänder sig om. Framför henne står pojken som hon sett tidigare. Hej jag heter Sebastian, du ser ut att trivas lika lite som jag gör, orden kommer från hans mun och hon har svårt att förstå att det är henne han pratar till. Jag brukar inte göra sånt här men jag fastnade för dig, du verkar speciell, fortsätter han. Hon vet inte vad hon ska säga som vanligt fastnar hennes ord på tungan och det ända hon får fram är, tack. Hon förbarmar sig själv över att hon är så blyg och tänker att i vilken sekund som helst kommer han gå iväg besviken över att hon är så tråkig. Men Sebastian går inte iväg han fortsätter att prata och efter ett tag släpper hennes tunghäfta.

Timmarna med Sebastian på festen går fort och efter ett tag är hon tvungen att gå även om det tar emot som aldrig förr. Han säger att han kan följa henne en bit han ska ändå åt samma håll. Hon vet att det egentligen inte är sant då hon bor lite längre bort men protesterar inte alls utan blir bara glad och varm i kroppen, känslorna bubblar inuti henne. De kommer till en korsning och ska skiljas ut när han drar en hårslinga bort från hennes ansikte, hans hand stannar vid hennes nacke och ett tag står de bara där och tittar in i varandras ögon. Sen förs deras ansikten närmare och deras läppar möts. Det är är deras första kyss, men inte den sista.

 

Text: jag Foto: weheartit


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0